Gudrun blev frisk

Gudrun blev frisk

Om bloggen

Denna blogg startade den 8/11 2010 med anledning av "nyheten" att clostridier kan botas med transplantation av avföring från frisk person. Jag fick själv erbjudandet år 2006 att bli donator till min mor, men vi botade henne själva...

Bli frisk själv

DietPosted by Lars Mon, November 08, 2010 13:27:35

Detta är alltså berättelsen om hur min mor Gudrun, trots upprepade behandlingar på Universitetssjukhuset i Lund, inte blev av med sin svåra diarré, som orsakades av tarmbakterien Clostridium difficile. Det är samtidigt historien om hur hon till slut blev frisk, trots alla inblandade läkare. Texten skrevs ursprungligen direkt när denna pärs inträffade åren 2005-2006, men publicerades aldrig av tidsbrist.

”Nyheten” den 8 november 2010 om hur man kan bota diarrén med transplantation av avföring fick mig dock att till slut berätta Gudruns historia.

Jag skriver därför att jag tror att Gudrun har många olycksbröder och -systrar. Det är nämligen vår erfarenhet att läkarna vid Infektionskliniken på Universitetssjukhuset i Lund (åtminstone för fyra år sedan) inte visste hur man bekämpar Clostridium och då är det kanske lika illa i resten av vårt land, fortfarande.

Gudrun hade den unika turen att bli behandlad av en person, som genom egen erfarenhet hade utarbetat en behandlingsmetod som fungerat. Detta var egentligen inte en metod mot Clostridium, utan en kost som gör det möjligt att leva med en känslig mage. Kosten kompletterades med s.k. probiotika, dvs bra bakterier.

Så här gick det till när Gudrun blev först sjuk och sedan frisk från denna, enligt infektionskliniken i Lund, "mycket svårbehandlade" sjukdom.

Så här blev Gudrun sjuk

Gudrun var vid insjuknandet 87 år och led sedan 40-årsåldern av reumatism och sedan 20 år av svåra bensår. (Även dessa tycks man försöka klara utan att använda någon typ av förändrad kost.) I december 2005 förvärrades Gudruns bensår drastiskt och hon fick en antibiotikakur som slog ut bakterierna i hennes tarm. När antibiotikan var slut uppkom en efterhängsen diarré.

Då startade den läkarbehandling som aldrig lyckades göra Gudrun frisk. Först fick hon en antibiotikakur av en akutläkare, som kallades till hennes hem. (Vi frågade honom om lämplig kost, men fick höra att kosten saknade betydelse.). Vår mindre kunnige läkares behandling visade sig heller inte vara tillfredsställande, utan Gudrun togs in på Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund, där hon fick en annan sorts antibiotika. Diarreén minskade, men var ändå inte helt borta när hon skrevs ut.

Efter en tid med skonsammare kost blev Gudrun ganska bra och återgick på eget initiativ till vanlig kost. (Gudrun fick sin mat genom hemtjänsten i Lund och denna mycket svårhanterliga organisation, med många personer inblandade, kunde på intet sätt genomföra en särskild, utvald mathållning.)

Kort därefter återkom diarréerna och Gudrun lades åter in på Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund, där man ordinerade - just det - antibiotika. Gudrun fick därigenom sin tredje antibiotikakur för dessa diarréer. Men denna gång försökte jag, hennes äldste son, att få kliniken att komplettera behandlingen med skonsam kost. Avdelningen reagerade först negativt, det ansågs inte nödvändigt. När jag envisades och presenterade en detaljerad lista över vilken mat som borde undvikas och vilken som borde serveras gick man först med på vissa förändringar, men struntade sedan helt i dessa.

Jag gjorde då, på min semester under sommaren 2006, ett försök att laga mat hemma och ta med till sjukhuset, men detta motarbetades uttryckligen av läkarna och jag fick ge upp. (Jag hade helt enkelt ingen praktisk möjlighet att hindra att Gudrun liksom andra patienter serverades lättöl, stekt kött, kaffe, bakelser och massor av mjölkprodukter.)

Men antibiotikan gjorde ändå slut på diarreérna och Gudrun skrevs ut och flyttades samtidigt till ålderdomshemmet Mårtenslund i Lund. I min enfald trodde jag (en kort tid) att Gudrun faktiskt blivit frisk, men det dröjde inte mer än några dagar förrän diarréerna återkom.

Gudrun lades därför åter in på Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund. Man förklarade att sådana här diarréer var mycket svårläkta. (Kanske har man här hittat en affärsmetod som garanterar Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund ständigt nya patienter och evig sysselsättning. En nog så svårfunnen sak i våra arbetslöshetstider...) Nu fick Gudrun sin fjärde antibiotikakur. Samma preparat som förra gången, Vancomycin.

Diarrén upphörde och Gudrun skrevs ut. På Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund hade man dock förutseende nog redan (till oss anhöriga) fört fram idéer om hur nästa steg i behandlingen skulle se ut: transplantation av tarmbakterier från någon av sönerna...

Så här blev Gudrun frisk

För oss anhöriga, som hade följt sjukdomsförloppet, var det nu en tidsfråga innan Gudrun skulle återfå Clostridieangreppet och läggas in på sjukhuset igen. Men till all lycka hade läkarna på Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund denna gång satt in en längre kur.

Eftersom Gudrun nu var utskriven och utom räckhåll från Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund fanns det därför möjlighet att sätta in en alternativ behandling, om bara Mårtenslunds personal vore villig att samarbeta. Och det var den! Skonsam kost enligt våra direktiv rekvirerades från centralköket och vi anhöriga kompletterade varje dag med kosttillskott innehållande goda bakterier och vitaminer, mm.

Ett stort orosmoment uppstod när den ordinarie sjukvårdspersonalen kom tillbaka efter semestern och fann att ”nya metoder hade införts” på Mårtenslund. Man tyckte att Gudrun gått ner i vikt, på grund av den speciella kosten, och oroade sig för vem som hade ansvaret för detta. Kosten var ju heller inte ordinerad av Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund...

Nu hängde Gudruns hälsa på en skör tråd, under några dagar. Vi anhöriga lyckades dock hitta en specialist på kost och magsjukdomar. Vi redogjorde för den kost som vi lyckats få från centralköket till Gudrun och för de tillägg vi hade gjort på egen hand.

Våra idéer fick beröm från experten, som dock hade förslag på några kompletteringar för att höja energiinnehållet i kosten. Dessutom föreslog hon ytterligare ett bakteriepreparat (Probiomax) som vi genast började ge Gudrun. Nu samtyckte läkaren och sjuksköterskan på Mårtenslund till fortsatt skonsam kost, enligt våra direktiv, efter kontakt med dietisten.

Under hela perioden sedan Gudrun skrevs ut från Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund hade vi anhöriga varje dag tillfört henne kosttillskott i form av goda bakterier, vitaminer mm. Ålderdomshemmet Mårtenslund ställde upp med skonsam kost, men inte med att ge bakterierna. Man ville helt enkelt inte ge några preparat, som inte var receptbelagda och ordinerade av läkare. Så småningom skulle vi dock få hjälp även med detta.

Den sista veckan innan antibiotikakuren tog slut beslöt vi anhöriga att tillföra Gudrun extra bakterier och vitaminer två gånger om dagen. Så kom den dag, när hela behandlingens resultat skulle bedömas av verkligheten. Antibiotikan sattes ut och inget hände. Gudruns mage var stabil. Hon fick fortsätta med skonsam kost och två gånger varje dag besökte vi anhöriga Gudrun med kosttillskott.

Efter tre veckor utan antibiotika och utan nya symptom beslöt läkaren vid Mårtenslund att man nu kunde hjälpa till med att ge Gudrun bakterier. Vi anhöriga fortsatte dock att en gång varje dag besöka henne för att komplettera.

När det hade gått över sex veckor utan antibiotika och utan återfall började vi känna oss säkrare. Eftersom inget preparat slog ut tarmbakterierna längre, varken de goda bakterierna eller de onda, kunde vi konstatera att behandlingen hade lyckats: Gudrun var frisk från clostridierna, åtminstone så länge hon fortsatte med denna kost och dessa kosttillskott.

I fortsättningen kunde Gudrun steg för steg återgå till en kost som låg nära den som hon föredrog innan hon blev sjuk.

Detta är skonkosten som vi använde

Ät inte

socker

mjölk och mjölkprodukter

vetemjöl

kött, särskilt gris- och nötkött

bordsmargarin och var försiktig med andra fetter

stekt mat

färsk frukt, utom KRAV-banan

färska grönsaker

kaffe

alkohol, tex öl

Ät bara

kokt fisk

kokt potatis

kokt ris

kokt ägg

kokta grönsaker, men ej gasbildande (t.ex. ärtor, bönor och liknande)

risgröt gjord på Pama minutris och vatten, obs ej mjölk

riskakor

Ramlösa

te

banan helst Krav

riktigt mörk mjölkfri choklad

surkålssallad!

Risgröten kan efter ett tag bytas mot havregröt utan mjölk och energiinnehållet kan höjas genom tillsats av lite olja.

Kokt fågel har gått bra, fast det inte ingick i vår variant av skonkost till en början.

Detta är kosttillskotten som vi använde

Surkålssallad, enligt eget recept. Full av bakterier!

Proviva shot 2 st/dag

Bifolac, bakterier från apoteket 4 st/dag

Lactiplus, bakterier från hälsokost 8 st/dag i 20 dagar enl förpackningen.
Dessa ersattes av ProbioMax, bakterier från hälsokost 1-2 st/ dag.

Mitt val, vitaminer från apoteket 2 st/dag

Brusande C-vitamin 2 st/dag

Lunelax från apotek 2 glas/dag

Obs! Det finns andra bakterietillskott som säkert kan ge samma effekt, men dessa var de som vi använde.

Recept på surkålssallad

Mjölksyrad kål 3 dl

Curry 1 rågad tsk

Citronsaft 1 msk

Rapsolja Krav 4 msk

Frysta kryddor rejält med dill, persilja, basilika eller Provencale, men ej gräslök.

Klipp kålen till små bitar och blanda allt. Ät på riskaka två gånger per dag. Receptet räcker till tre dagars behov. Förvaras i kylskåp. Ger miljoner naturliga och bra bakterier!


Avslutning

Vi vet inte exakt varför denna kur fungerade, men har egen erfarenhet av att där antibiotika inte hjälper mot diarré, där mår magen bra av denna kost och dessa kosttillskott. Denna kunskap finns inte på hos läkarna på Infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund och inte heller hos lasarettets dietister, som inte var ett dugg samarbetsvilliga. Att kunskap saknas är förståeligt.

Värre är den ovetenskapliga grundinställning, som läkarpersonalen visat prov på: Att inte vara intresserad av att studera (eller ens tillåta) ett alternativt behandlingssätt, trots att de egna insatserna misslyckats tre gånger och trots att vi anhöriga vädjade om att få prova ett sådant och både ofta och tydligt redogjorde för att vi hade egna erfarenheter av detta.

Så här efteråt kan vi konstatera att en förutsättning för den lyckade behandlingen av Gudrun var att hon kom utom räckhåll för självtillräckliga, okunniga och arroganta läkare och dietister.

Till sist ett stort tack till

Doris Norrgård som står för den samlade erfarenhet på vilken vi grundat skonkosten och kosttillskotten.

Chefen på Centralköket, som levererade skonkosten till Gudrun.

Personalen på Mårtenslund, utan er hade det aldrig gått!

Kontakt

Har du egna erfarenheter och synpunkter på denna problematik får du gärna höra av dig till almstrom@framtidsverket.se


(Ursprungligen skrivet i Lund den 21/10 2006)